Ut i skogen ska vi gå - den svenska naturromantiken
I det sekulerade Sverige är naturen nästan religion. Vårt land är en stor skogsbygd med några småstäder. Stockholm är den stad som är närmast att vara storstad, och den består till stor del av skog och vatten. De flesta "storstadsbor" är inflyttade landsortsbor som nostalgiskt tänker att stadslivet är onaturligt. De idéerna är förstås också ett resultat av att alla svenskar har vuxit upp med nationalromantiken.
Allemansrätten är typisk svensk. Den ger alla rätt att vara i naturen, även om den är privatägd, bara man inte stör eller förstör. Ännu mer typisk är den svenska myten om allemansrätten - att den är urgammal, att den alltid har funnits. Det är inte sant. Det var först på 1940-talet som allemansrätten blev lag. Innan dess var det bara i Norrland, där inte så många bor, som man hade traditionen att låta folk gå fritt i naturen.
Många invandrare kommer från länder där folk tycker att det är onaturligt att gå långa promenader i skogen. Kanske är de vana vid att det finns farliga djur där. Det finns det inte här i Sverige. Eller så är de helt enkelt storstadsbor som inte känner sig hemma i naturen. Och det är ju helt naturligt. Men för svenskar är naturen helig, och därför blir vi väldigt sårade om någon kritiserar den eller protesterar mot att vara i den.
Klicka på länken, läs texten:
Reflektera:
Vad är bra och vad är dåligt med den svenska naturromantiken? Känner du dig hemma i naturen? Tänker du gå ut och upptäcka den svenska naturen?