Den svenska modellen
Arbetsmarknaden har två parter - (organisationerna för) arbetsgivare och arbetstagare. De har självklart olika intressen. Men båda parterna har ett gemensamt intresse i att arbetsmarknaden, arbetsplatserna och företagen ska fungera bra och ha tillväxt. I det svenska samhället är allas gemensamma intressen, mer än olika gruppers egna intressen, i fokus. Konsensus mellan olika parter anser vi här vara bättre än konflikt.
På den svenska arbetsmarknaden utvecklades under förra seklet en modell som blivit världskänd. Under 1930-talet var det politiska läget ganska instabilt i Sverige och det blev också mycket konflikter även på arbetsmarknaden. Abetsmarknadens parter ville ha stabilitet, och 1938 förhandlade deras organisationer själva (utan politikerna) fram regler för arbetsmarknaden - det berömda Saltsjöbadsavtalet. Den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter själva tar ansvar för reglerna, utan att lagstiftarna lägger sig i.
1970-talet var en mycket ideologisk tid, med fokus på politisk konflikt. Då beslutade man att det behövdes lagar för att styra arbetsmarknaden. Den politiska vänstermajoriteten (allierad med fackföreningsrörelsen) ville stärka arbetstagarnas makt och minska arbetsgivarnas. Nya lagar gav speciellt skydd för de anställda, försäkrade dem mer inflytande på arbetsplatsen och stärkte deras organisationer, fackföreningarna.
Målet med de nya lagarna var då att stärka de organiserade arbetarna, och se till att deras kollektivavtal även skulle gälla de oorganiserade arbetarna. I praktiken har arbetsrätten inte främst stärkt fackföreningarna och kollektivavtalen, utan de oorganiserade arbetstagarna och även de arbetssökande. Det är ju de arbetare som inte är organiserade och självklart omfattas av kollektivavtal som måste skyddas av lagar i stället.
Reflektera:
Verkar den svenska modellen vara bra eller dålig? Varför är den mer eller mindre unik för Sverige?